SOS Barnbyar — Hermann Gmeiner och den »goda auktoritetens« avgrunder

Efter kriget tillfredsställde Hermann Gmeiner längtan efter ett herravälde av det goda. Men kan det goda härska?

FALTER 44/2025, 28.10.2025

Nu alltså Hermann Gmeiner. Även den avlidne grundaren av SOS Barnbyar beskylls för olämplig behandling. Han ska ha begått "olämpliga handlingar och olämplig behandling" på minst åtta minderåriga pojkar. Uppenbarligen är anklagelserna så trovärdiga att organisationen inte kunde annat än att nu offentliggöra de internt sedan länge kända beskyllningarna. Den nya ledningen, som kämpar för trovärdighet och rykte, bytte — när det inte längre gick annorlunda — strategi: från mörkläggning till offentliggörande.

Det var Falter som som först avslöjade fall av olämplig behandling av pedagoger i SOS Barnbyar. Träsket som därvid frilades visade sig vara allt djupare. Tills det även nådde den som av hela världen firades som "stor barnvän".

Efter kriget, när Gmeiner hade grundat byarna för barn i nöd, var behovet efter en sådan gestalt förmodligen stort. Efter erfarenheterna med en fascistisk auktoritet som därför inåt framstod som god därför att den utåt var grym, och det katastrof som följde därav, fanns det förmodligen en stor längtan efter något annat.

Inte längtan efter auktoritet hade förflugit — men det skulle nu vara en god auktoritet. En ren humanism — även om den fortfarande var hierarkiskt uppbyggd — tycktes tillfredsställa idealet. Barnbyarnas grundargestalt erbjöd inte bara återfödelsen av en familjebild ur världskrigets ruiner — han erbjöd också sig som god fader. Inte bara de föräldralösa barnen, hela samhället behövde en sådan. En som åter skulle garantera en god värld, ett renat samhälle, en hel familj. En auktoritet utan avgrunder. Det godas herravälde. Men kan det goda härska?

Humanismen på förscenen förträngde de outtalade överskridningarna endast till bakscenen. Och så visar sig — återigen — att auktoritet alltid har en baksida. Den Freudska urfadern dyker upp bakom den "store barnvännens" bild (som tog sitt credo om framställningen av en omgivning av en kvasi "köttslig" familj något för bokstavligt). Den urfader som förbinder makt med hänsynslöst åtnjutande.

Vid alla gestalter av den "gode" fadern upprepar sig just denna ambivalens och drar uppbrott och förhoppningar gång på gång ner i smutsen.

Exemplariskt står naturligtvis Otto Mühl för detta, som perverterade intimitetens revolution för att låta urfadern återuppstå i renaste form. Den grymma gestalten som älskas och hatas, beundras och avundas samtidigt. Mühl säkrade sig öppet monopolet på åtnjutandet.

En av reformpedagogikens föregångare, ledaren för den berömda Odenwaldschule Gerold Becker, fullbordade detta i det fördolda. Alltså även avsteget från auktoriteten, den antiauktoritära uppfostran producerade där den åter skapade framstående gestalter samma mönster — den olämpliga behandlingen av elever.

Idag däremot, där alla förhoppningsarsenaler är uttömda, där alla koncept synes diskrediterade, fullbordas något annat: uppdykandet av en härsklysten fader som öppet, skamlöst och oförhöljt kräver in sitt åtnjutande och offentligt iscensätter det — som till exempel den notoriske Donald Trump. Slavoj Žižek kallar detta de "obscena mästarnas" uppstigande.

Den nya verkställande direktören för SOS Barnbyarna försöker sig nu på en helt annan princip: den om "tidsenliga strukturer", den om ett "modernt barnskydd", den om "platta hierarkier" — alltså organisationen istället för en högsta personlighet. Hon lovar inte bara fullständig utredning av det förflutna, utan också transparens för framtiden.

Men smyger sig där inte in något? Heter det senare inte att man också framöver räknar med sådan olämplig behandling?