SOS Barnbyar-skandalen — Avslöjaren och mörkläggarna

När Heidi Fuchs tillträdde sitt jobb vid SOS Barnbyar fann hon i arkivet akter med skakande skildringar och startade en undersökning. Men hennes chefer såg till att resultaten förblev hemliga.

F.d. verksamhetsledare vid SOS Barnbyar Heidi Fuchs: "Jag har tittat efter och tagit ansvar"

Heidi Fuchs har sprungit mot murar. Många gånger. Idag går hon genom Augarten i Graz. Hösten syns redan på kastanjeträden. Och Fuchs en anstrykning av lättnad. Om SOS Barnbyar-skandalen, som sysselsätter Österrike sedan veckor, har hon läst i tidningen. Hon har sett tv-inslagen och scrollade genom online-rapporter. Överraskad har nyheterna inte gjort henne.

Mitten av september rapporterade Falter om olämplig behandling i barnbyarna Moosburg (Kärnten) och Imst (Tyrolen), belagd i två hemliga studier. De verkställande direktörerna har låtit dem försvinna i byrålådan. Falter fick dokumenten anonymt tillskickade.

Från Heidi Fuchs kom de inte — men utan Fuchs, hittills randnotis i causan, skulle landet än idag inte veta något om våldet. Det skulle inte finnas någon kommission som undersöker händelserna, och ingen åklagarmyndighet som utreder mot de ansvariga. Politiken skulle inte titta myndigheterna på fingrarna, och Christian Moser, mångårig verkställande direktör, skulle fortfarande sitta i chefstolen vid SOS Barnbyar — och fortsätta som hittills: mörklägga, förtiga, tiga, så som organisationen alltid har gjort.

Det ville Heidi Fuchs emellertid inte. Hon hade brutit med företagstraditionen, ville avslöja istället för att mörklägga, reformera de farligt fördammade strukturerna, till barnens bästa. Men organisationen murade, så länge tills Fuchs inte längre kunde medansvara för sin arbetsgivares duckande — och sade upp sig. Vad som återstår är den gnagande känslan att inte ha slutfört sitt arbete. Och nu, efter att saken äntligen har kommit i ljuset, en liten gnista hopp.

"Det var det bästa jobbet jag fick göra" — Heidi Fuchs

Allt började en grå höstdag för sex år sedan. Den 4 november 2019 satt Fuchs i tåget till Innsbruck. Där ligger SOS Barnbyars central. Det var hennes första arbetsdag. Tidigare har Fuchs arbetat som chef inom den privata ekonomin. Någon gång ville hon göra något med mer mening och tog anställning vid "Zentrum für Sexuelle Bildung", en liten NGO i Graz. Det skulle förbli en mellanstation. När hon såg platsannonsen för verksamhetsledningen vid SOS Barnbyar ansökte hon — och fick jobbet.

"Det var det bästa jobbet jag dittills fick göra", säger Fuchs idag.

Verksamhetsledare fanns det då tre i Österrike, de delade regionerna Syd, Väst och Ost. Fuchs övertog Region Syd. Från Graz ansvarade hon för alla barnbyar i Kärnten, Steiermark och Burgenland. Det var dussintals hus och hundratals barn.

På kvällen den 4 november 2019 tryckte den verkställande ledningen henne vid avskedet ännu en bunt underlag i handen, däribland en bok av historikern Horst Schreiber: "Dem Schweigen verpflichtet." På återresan till Graz bläddrade hon i den 250 sidor tjocka studien.

På uppdrag av SOS Barnbyar har Schreiber 2014 dokumenterat våldet i barnbyar mellan 1950 och 1990. Efter läsningen förstod Fuchs: Hennes nya arbetsgivare brottas med sitt förflutna.

Att våldet räcker ända in i nutid anade hon inte.

Det skulle snabbt ändras. Fem månader efter hennes tillträde, i mars 2020, framförde ett tidigare barnbybarn grava anklagelser mot ledaren för Barnbyn Moosburg i Kärnten. Den unge mannen påstod sig ha utsatts för olämplig behandling av byledaren.

Fuchs slog larm hos den verkställande ledningen, hos Christian Moser och Elisabeth Hauser. "De var förargade", säger Fuchs. Det hade blivit henne medvetet att organisationen för ett sådant fall inte hade några standardiserade regler.

Fuchs informerade den kärntnerska barn- och ungdomshjälpen, laglig förmyndare för barnbybarnen och tillsynsmyndighet för privata anstalter som SOS Barnbyar. Sedan körde hon till Kärnten. Från baren på ett Klagenfurthotell organiserade hon ännu samma kväll en interimistisk lösning, en annan ledande medarbetare från Kärnten skulle överta. Nästa morgon konfronterade hon den anklagade ledaren och entledigade honom från hans uppgifter.

Anklagelserna spred sig snabbt. Kleine Zeitung kontaktade SOS Barnbyar. Journalisterna ställde också frågor om ett annat fall från år 2016. Det handlade om fotografier i oskyddat tillstånd av barn på den privata datorn hos den pedagogiska ledaren i Moosburg. Bilderna var en offentlig hemlighet, anmält hade dem emellertid ingen.

Fuchs och hennes team ville hitta dem. De genomsökte barnbyns arkiv. I en källare stötte de på skakande tjänsteanteckningar av den tidigare byledaren. Innehållet: Våld mot barn, frihets- och matindragning. "Det var som i en film", beskriver Fuchs situationen. "Sex månader tidigare hade jag hållit Horst Schreibers bok i handen. Nu stod jag själv mitt i detta våldssystem."

Fuchs gjorde i SOS Barnbyars namn polisanmälan. Och hon gjorde något helt nytt i organisationens historia: Hon engagerade externa experter för att bearbeta händelserna; ingen historiker, utan Institutet för mans- och genusforskning i Graz. Teamet kring Elli Scambor är specialiserat på att avslöja institutionellt våld. "Det var klart för mig att vi behöver ett holistiskt betraktelsesätt", säger Fuchs.

Hittills har SOS Barnbyar behandlat fall av olämplig behandling enligt ett enkelt schema: skilja sig från förövaren, ge honom ett gott betyg, kompensera offret ekonomiskt. Förseelser avfärdades som enstaka fall och mörklades till och med inför kollegor. Skuld var alltid individerna, men aldrig organisationen.

Även i Moosburg var detta åratal praxis. "När ryktena om Moosburg gick runt talade återigen många om ett enstaka fall, men Heidi Fuchs var klar över att det finns mer, ett mönster", säger en tidigare medarbetare till Falter. Han vill inte läsa sitt namn i tidningen.

Studieförfattarna grävde sig genom hundratals akter, protokoll och intervjuer. Hösten 2021 avslutade de sitt arbete. Resultaten var nedslående: fysiskt, psykiskt, olämpligt och institutionellt våld ända in i det allra senaste förflutna. Men det var fortfarande inte allt.

Under arbetet med Moosburg-studien dök det i Barnbyn Imst, den allra första barnbyn, upp liknande anklagelser. Institutet för mans- och genusforskning betroddes med en andra studie — denna gång ska förslaget ha kommit från den verkställande direktören Elisabeth Hauser själv. "Jag såg SOS Barnbyar på en ny väg av transparens och ärlig bearbetning", säger Fuchs.

Den verkställande ledningen utvidgade reformatorn Fuchs inflytandeområde. Hon övertog vid sidan av Region Syd också områdesledningen Väst. Hennes företrädare var tvungen att gå. Han har känt till missförhållandena i Imst, företagit sig har han emellertid inget.

I Moosburg vände Fuchs barnbyn ut och in. "I teamet rådde en positiv stämning. Medarbetarna har presterat stordåd, de har visat hållning och hjärta." Gemensamt förminskade de boendegrupperna, brydde sig om kvalitetsutveckling och delade upp ledningsansvaret — bort från principen om den allena beslutande byledaren. Åtgärderna med vilka SOS Barnbyar idag smyckar sig i pressutskick, härstammar nästan alla ur just denna tid. Men för organisationen förblir Moosburg och Imst enstaka fall. Fuchs grämde det. Hon ville att alla skulle begripa: "Vi har ett institutionellt problem, det finns ett mönster."

En viktig rekommendation från studien genomför SOS Barnbyar inte: Transparens. Om studien inte skulle publiceras, då måste organisationen åtminstone tala öppet om våldet i byarna.

Gång på gång ska Fuchs ha drivit på den verkställande ledningen till detta steg, säger en insider till Falter. Gång på gång studsade hon tillbaka. Även internt fick papperet knappt någon i händerna, än idag känner bara få medarbetare till det. Studien försvann i en lösenordsskyddad mapp. Ordern: Allt förblir under lås och bom.

Ett misstag, som studieförfattaren Elli Scambor menar. "Publiceringen är ett centralt steg för att bryta tystnaden om våld och visa drabbade att deras erfarenheter ses och erkänns."

Endast en gång fick Scambor presentera Moosburg-resultaten inför pedagoger vid SOS Barnbyar. Vid ett tvådagars seminarium i en hotellanläggning i närheten av Graz erfor ungefär 50 medarbetare vad som har hänt i Moosburg. De var berörda. Själva studien fick de inte.

"Vi har arbetat med en metafor", säger Fuchs: "Fönstret måste nu förbli öppet." Men cheferna stängde fönstret igen. Ett evenemang om den senare Imst-studien ska Fuchs ha "tvingat igenom", beskriver medarbetare. Inte alla ville att missförhållandena från den berömda pionjärbyn skulle diskuteras. "Sådana anklagelser måste bearbetas institutionellt", säger Fuchs. Hon fortsatte, motstånden uppifrån till trots.

Det fick följder: Fuchs marginaliserades och klipptes av från informationsflödet. Till sammanträden som sysselsatte sig med studierna fick hon ingen inbjudan mer.

Borrde Heidi Fuchs för djupt i en organisation där det, som historikern Horst Schreiber nyligen i Falter kallade det, finns "envist fasthållande krafter"? "Hon har lagt fingret i såret", säger en tidigare chef. "Därmed har hon inte skaffat sig vänner."

I det "bästa jobbet" som hon hittills hade stod Fuchs från 2022 på avställningsspåret. Hennes bemödanden rann ut i sanden. Våren 2023 sade hon upp sig. Känslan att inte ha blivit färdig blev Fuchs inte kvitt.

Två år senare ringer hennes telefon. Falter är i besittning av Moosburg-studien och vill veta om den är äkta. Fuchs bekräftar. Och Falter publicerar granskningarna.

Även Fuchs hamnar i krisens farvatten som historien utlöser. Hon får meddelanden på sin mobil: Varför har hon inte gått till offentligheten? "Jag har tittat efter och tagit ansvar", säger Fuchs. "Jag har försökt nå att man talar om studierna, och misslyckats därmed. Det är svårt att förbli modig i ett skakande system."

Som alla högt uppsatta medarbetare som lämnar SOS Barnbyar var även Fuchs tvungen att underteckna en tystnadsförklaring. Om interna angelägenheter talas inte.

Fuchs har bett sin tidigare arbetsgivare att befria henne från den. Fram till redaktionsslut har organisationen inte gjort det.