SOS från barnbyn

Pedagoger i Kärntens SOS Barnbyar Moosburg har fram till för några år sedan systematiskt utsatt barn för olämplig behandling, stängt in dem på olämpligt sätt, fotograferat dem i oskyddat tillstånd. Organisationen visste om det, men höll alla indicier och bevis under lås och bom.

Granskning, FALTER 38/2025, 16.09.2025

Fotot visar en liten pojke. Han står på en lekplats, han bär en t-shirt, men inga byxor, hans könsorgan är blottat. Pedagogen som hade tagit fotot kunde se det varje gång han fällde upp sin privata laptop. Bilden tjänade som skrivbordsbakgrund.

På hårddisken hade mannen ytterligare bilder i oskyddat tillstånd av småbarn sparade, till exempel närbilder av pojkar som står i ett badkar. Efter tjänstgöringens slut tog pedagogen med sig barn till sin privata bostad.

En pedagog låste in en flicka i tre år varje natt ensam i sitt rum.

Barn bestraffades med matindragning. En pedagog gav dem bara riskakor, dricksvattnet ransonerade hon. Vid duschning observerade hon barnen, "för att förhindra hemligt söpande", som hon själv formulerade det i dagsrutinprotokollet. Vattenkranen monterade hon bort. Hon ska ha bitit barnen och utsatt dem för fysiska överträdelser.

Barnens sovrumsdörrar var fixerade med rep. Den som var där inne kunde titta ut, men att komma ut var omöjligt.

Och så fanns det barn som brutalt fixerades på golvet. Hundratals gånger.

Alla dessa plågerier och olämpliga behandlingar har inte utspelat sig i längesedan förflutna mörka tider. De skedde inte heller i någon illa beryktad omgivning — utan de ägde rum mitt i Österrike, i en högt ansedd institution som finansieras med donationer för att hjälpa barn: SOS-Barnbyn i den kärntnerska kommunen Moosburg, några minuters bilresa från Klagenfurt. Byns ledare kände till förhållandena, tolererade dem och var, enligt uttalanden och dokument som föreligger Falter, själv våldsam.

Detta är slutsatsen i en studie från år 2021, som föreligger Falter och vars skrämmande innehåll mörklades i fyra år. Den är fortfarande under lås och bom och tillskickades Falter anonymt. Studieförfattarna talar om ett "system av olämplig behandling i barnbyn".

En sak i förväg: Huruvida sakförhållandena och de därmed förbundna anklagelserna, som fastställs i studien och som Falter här rapporterar om, är straffrättsligt relevanta får enbart domstolarna avgöra. För alla berörda medarbetare gäller oskuldspresumtionen.

I SOS Barnbyars direktionsvåning har studien orsakat panik. Därför försvann den i en pärm. Den verkställande ledningen införde "absolut konfidentialitet".

Duschväggen fälls försiktigt ut av de vuxna. Var och en duschar självständigt med muntlig anvisning och ständig observation för att förhindra hemligt söpande [bland annat sanktionerades också vattenintaget].

Citatet härstammar från studien om SOS-Barnbyn Moosburg. Den beskriver psykisk, fysisk, sexualiserad och institutionell olämplig behandling av barn mellan 2008 och 2020. Den har genomförts av Institutet för mans- och genusforskning i Graz.

Men missförhållandena låter sig inte längre hemlighållas, och de väcker frågan om vad som händer i SOS Barnbyarna — och vem som ansvarar för kontroll där.

SOS Barnbyar är ett slags österrikiskt kulturgods. Alla känner till donationsbreven med den gröna logotypen. Den första byn öppnade pedagogen Hermann Gmeiner år 1951 i den tyrolska kommunen Imst. Sedan dess växte generationer av föräldralösa och försummade barn upp i barnbyfamiljer. Idag finns det 572 SOS Barnbyar världen över.

Ungefär 35 miljoner euro donerar österrikarna årligen till SOS Barnbyar. Detta trots att gång på gång fall av olämpliga handlingar i internationella barnbyar blev offentliga. I Österrike åtnjuter SOS Barnbyar-gemenskapen ett gott rykte. Därmed är det nu slut.

Händelserna, som Falter under veckor har granskat, visar SOS Barnbyarnas bakre scen: Mellan bilden som den donationsfinansierade organisationen ger av sig själv, och den brutala vardagen i Barnbyn Moosburg, gapar en enorm avgrund.

Ansvariga är inte bara små kuggar, utan också den trehövdade verkställande ledningen: Christian Moser, Elisabeth Hauser och Nora Deinhammer, som då satt i spetsen för organisationen. De känner till studien sedan åratal. Dess rekommendationer ignorerar direktionsvåningen enligt medarbetare till stor del än idag. De anklagar den för passivitet och äventyrande av barnets bästa.

Det är inga tomma påståenden, whistleblowers styrker sina anklagelser med interna dokument som Falter kunnat se. Studien är inte heller vilket internt papper som helst, utan den borgar för hög vetenskaplig kvalitet.

På dess titelblad står studiens uppdragsgivare: Heidi Fuchs, dåvarande verksamhetsledare för Barnbyregion Syd, alltså ansvarig för Kärnten, Steiermark och Burgenland, och ny i organisationen. Och Elisabeth Hauser, dåvarande del av den verkställande ledningen. Uppdraget fick Institutet för mans- och genusforskning i Graz.

600 dataset, däribland akter, brev, e-post och intervjuer med pedagogerna, analyserade författarna. I den 100 sidor långa expertisen avslöjar de skoningslöst vad som ska ha skett i det inre av Barnbyn Moosburg under åren 2008 till 2020: olämplig behandling, olämplig behandling, tystnad. Och ett patriarkalt, slutet system som skyddar förövare och äventyrar barn.

På förfrågan från Falter bekräftar Fuchs att hon tillsammans med Elisabeth Hauser har gett en studie i uppdrag. Fuchs är, liksom Hauser, idag inte längre vid SOS Barnbyar, hon har sagt upp sig. 2023 ska hon ha lämnat organisationen, säger Fuchs. "På egen begäran och på grund av innehållsmässiga meningsskiljaktigheter med den verkställande ledningen."

Ungefär 80 barn mellan två och 21 år bor i SOS-Barnbyn Moosburg. Smala vägar förbinder de 14 bostadshusen på det vidsträckta området. Lekplatser, gamla träd och en ridanläggning verkar som en idyll. Men här uppstod en grogrund för olämplig behandling.

"I SOS-Barnbyn Moosburg rådde en kultur som gynnade, frambringade, täckte och så kontinuerligt reproducerade olämplig behandling och gränsöverskridanden på flera nivåer", bedömer studien. Den benämner explicit fysisk, psykisk, olämplig och institutionell olämplig behandling.

Tre personer står i fokus för kritiken: en tidigare pedagog, en tidigare ledande medarbetare och den tidigare ledaren för byn själv. Men också andra medarbetare deltog i den olämpliga behandlingen av barn.

Det förskräckliga: Olämplig behandling av barn ska inte bara ha tolererats, den "krävdes" som uppfostringsmetod, eller som det formulerades i socialarbetarspråk: "Fysiska överträdelser var till stor del i ett tillåtelserum." Så beskriver en medarbetare vid SOS-Barnbyn det. Och: "Fysiska överträdelser var gängse."

Sedan sin grundande vilar SOS Barnbyarna på en enkel princip: Barnen skulle växa upp i ett familjeliknande, "av Gud tilltänkt livsrum", med en mor och en far. Ersättningsmodern offrade all sin kraft åt barnen. Någon pedagogisk utbildning behövde hon inte för det: "Instinktiv moderskärlek", som barnbygrundaren Hermann Gmeiner kallade det, var viktigare än pedagogik.

Ersättningsfadern var byledaren. Han sörjde för ordning och lydnad, vid behov även med olämplig behandling. "Varje by är vad byledaren är", dekretendrade Gmeiner år 1967 den pedagogiska status quo.

I Moosburg levde det ursprungliga konceptet kvar till 2020. I ledningspositionerna satt män, ofta utan pedagogisk expertis. Kvinnor tog hand om barnen, var de överbelastade hämtade de män som grep in med fysiska överträdelser — eller så blev de själva våldsamma.

Särskilt tydligt visar fallet med en mångårig barnbymoder detta. Hon terroriserade och plågade barnen. Kvinnan levde i början av 2000-talet tillsammans med fyra barn, för vilka hon som närmaste omsorgsperson var ansvarig, i hus 16. 70-talsbyggnaden i en våning med mörkbetsad balkong står i utkanten av anläggningen. Där ska hon ha "avskärmat barnen" från resten av byn.

Barnbymodern låste in barnen i deras rum. Med rep fixerade hon dörrarna så att de bara gick upp en springa brett. Rummen själva var karga, deras sparsamma inredning motiveras i interna dokument med att "barnen uppenbarligen förstör allt".

Barnens beteende sanktionerade barnbymodern med matindragning. Som straff fanns det bara riskakor och vatten. Men till och med vattnet var "strikt begränsat", som en familjehjälpare som var verksam i hus 16 protokollförde. Vattenkranen var demonterad, så att barnen inte kunde dricka "obevakat". Vid duschning observerade barnbymodern barnen, "för att förhindra hemligt söpande".

Barnens byxfickor sydde hon, förmodligen av rent illvillighet, igen. Kissade barnen på sig på natten bestraffades de på morgonen och var tvungna att själva bära tvätten till tvättstugan.

I studien beskrivs barnbymodern, baserat på kollegors uttalanden, som en "ängslig person med tydligt tvångsbeteende, oförståelse och hög perfektionism". Hennes pedagogik var "inriktad på att behärska barnen".

Protokollen över hennes dagsrutin är ett "regelverk av repressioner", som hennes överordnade, barnbyns ledare, noterade i akterna. År 2008 gjorde han noteringar om "frihetsberövande, kontroll och försummelse av barnen" av sin medarbetare. Han visste om barnens lidande. Företagit sig något har han inte, tvärtom: Under åratal ignorerade han interna klagomål och täckte pedagogens gärningar. Inspärrningen av barnen ansåg han vara ett lämpligt uppfostringsmedel, enligt studien.

Först under tryck utifrån ingrep han. Pedagoger från det offentliga daghemmet och folkskolan vände sig "med tanke på det våldsamma beteendet" från barnbymodern till honom.

Därpå avslutade han efter lång tvekan anställningsförhållandet med medarbetaren — och utfärdade ett oklanderligt tjänstgöringsintyg. Så fann hon tack vare hans hjälp snabbt arbete igen — i ett statligt daghem. Anledningen till avgången förtig ledaren inför kollegorna. Polisanmält har han aldrig pedagogen.

Hon fick, trots att hon inte längre arbetade för barnbyn, fortsätta besöka barnen. En flicka, tio år gammal, "kom från ett av dessa besök påfallande irriterad tillbaka och visade psykosomatiska symptom, som (...) lät flickan falla tillbaka i gamla och överspelat trodda hanteringsmönster", som det heter i studien. Barnet utvecklade "patologiskt ätbeteende" och kissade på sig. Hennes nya barnbymoder uttalade sig emot sin företrädares besök.

Sex år senare rapporterade två pojkar på Landeskrankenhaus Klagenfurt om olämplig behandling från samma pedagogs sida. Vid en hälsokontroll berättade de hur de för åratal sedan utsattes för fysiska överträdelser av kvinnan i barnbyn, blev bitna och på olämpligt sätt instängda. Sjukhuset vidarebefordrade informationen till myndigheten. Åklagarmyndigheten lade enligt studien återigen ner förundersökningen.

För flickan, som blev retraumatiserad genom sin tidigare barnbymoders besök, upphörde inte den olämpliga behandlingen. Även den nya ersättningsmodern plågade henne vidare. Från hennes 13:e till hennes 16:e levnadsår låste hon in ungdomen varje natt. Anledningen: "Svårigheter att hålla sina drifter i schack".

Den reglade dörren skulle avhålla ungdomen från att "hemligt och obemärkt stiga ner i sängen till sin medboende", som det heter i pedagogens underlag. En mångårig medarbetare kritiserar åtgärden i en studieintervju: "Tillvägagångssättet visar att medarbetare, innan de sysselsätter sig med tematiken, helt enkelt stänger dörren och låser in barnen."

Frihetsberövande, undernäring och sadistiska straff var bara en del av den olämpliga behandlingen i Moosburg. En pedagog ska ha kränkt barnens integritet. Hur länge mannen har arbetat i byn framgår inte av dokumentationen. I mitten av 2010-talet var han här i vart fall verksam som pedagogisk ledare.

Anklagelserna mot honom är grava. Hans överordnade, barnbyns ledare, gjorde flera tjänsteanteckningar, till exempel om händelserna som ska ha utspelat sig i det italienska fritidslägret Caldonazzo. Där står sedan 1953 ett läger för barn och ungdomar från SOS Barnbyar i hela Europa.

Fyra timmars bilresa från Moosburg kan barn och ungdomar här tillbringa sina sommarlov. De sover i bungalows eller i stora tält med våningssängar. Caldonazzosjön vilar utanför dörren. En del av lägret befinner sig i centrum av den italienska kommunen, det betecknas som "fridsoas". En mur skulle erbjuda skydd för barnen.

År 2016 fotograferade medarbetaren i lägret barn i oskyddat tillstånd. Han sparade bilderna på sin privata laptop. Bilderna visar pojkar i badkaret "storformat ensamt fotograferade", noterade barnbyledaren i sina akter. Fotona lade även personalen märke till. En pedagog anmälde fotona. Men den anklagade pedagogen spelade ner bilderna: "På grund av ett par bilder vill de nu hänga mig", ska han ha sagt till en medarbetare.

Inte bara barnbyns ledare visste om bilderna, även hierarkinivån över honom, den dåvarande verksamhetsledningen för Region Syd, var informerad. De ansvariga bagatelliserade fotona som "oacceptabla fel". En "bakgrund med olämpligt material" förelåg emellertid inte, skrev verksamhetsledningen i ett internt ställningstagande.

Enligt juristen Barbara Schloßbauer från anmälningsstället Stopline skulle en sådan händelse ändå ha behövt polisanmälas. Med en bild i oskyddat tillstånd av ett minderårigt barn som skrivbordsbakgrund har en gräns överskridits, säger hon. Redan enbart för att utreda en fara för barnets bästa. Även SOS Barnbyars riktlinjer föreskriver en anmälan till ansvarig barn- och ungdomshjälp.

Anmält har chefen aldrig medarbetaren, polisanmält inte heller.

Mannen, heter det i studien vidare, ska ha "skapat situationer" där han var ensam med barnen. Enligt samtalsprotokoll har en flicka i fritidslägret Caldonazzo klätt av sig "där nere" inför honom. Senare ska pedagogen med barnet på armen ha kommit ut ur bungalowen. Flickan hade ingenting på sig. Gång på gång ska han enligt studien ha tagit barn i knät, stirrat på dem eller följt med dem vid duschning.

En pojke från hus 4 ska han "flera gånger" ha tagit med sig hem, "när det fanns kriser respektive konflikter, även över natten", noterade barnbyledaren i sina akter. Dessutom ska han ha erbjudit barn att göra läxorna ensamma hos honom på kontoret. Tillfrågad om detta försvarade sig mannen: Barnen kommer ju så gärna till honom.

En medarbetare "kunde inte längre se på". Hon avledde barnen med andra aktiviteter för att förhindra att de närmade sig mannen. "På detta sätt har jag försökt att skydda barnen."

Det finns inga bevis för att det i pedagogens privata bostad kom till olämpliga handlingar. Studieförfattarna talar om "riskfyllda konstellationer" för barnen som medarbetaren ska ha åstadkommit. Han ska dessutom ha utnyttjat sin ledningsfunktion för att mörklägga anklagelserna. Så fick fosterföräldrarna till ett barn som var ensamt med honom i hans bostad inte veta något om "misstanken om olämpliga handlingar", som en tjänsteanteckning bevisar. Barnbyns chef visste också om detta.

Händelserna i Moosburg fick inte heller för denna pedagog några juridiska konsekvenser. I oktober 2016 skildes han i samförstånd från barnbyn — även han fick ett oklanderligt tjänstgöringsintyg. Internt försäkrades att upplösningen inte hade något att göra med bilderna i oskyddat tillstånd på den privata datorn.

Byns chef ville ha en snabb lösning och ingen bearbetning. Varken gjorde han en anmälan till delstatens barn- och ungdomshjälp, inte heller hämtade han extern hjälp eller handledning. När en medarbetare påpekade hans plikt att göra polisanmälan ignorerade han detta och bagatelliserade anklagelserna om olämpliga handlingar.

Åt ledarens roll ägnar studien många sidor. Hans föräldrar hade själva vuxit upp i en barnby. Traditionella, sedan länge föråldrade och pedagogiskt "högst betänkliga" uppfattningar, ska han oberört ha fortsatt att föra vidare. Han beskrivs som patriark, som en "maktorienterad person som har reglat och kontrollerat barnbyn". Han hade rykte om sig att vara "oantastlig", hans ord var lag.

Med kretsen av barnbypionjärer ska han ha varit väl nätverkad. På hans kontorsvägg hängde, alldeles bredvid krucifixet, bilder av barnbygrundaren Hermann Gmeiner och Helmut Kutin, den mångårige presidenten för SOS Barnbyar International. Sitt jobb fick Moosburgs barnbyledare utan pedagogisk utbildning — påstås, så förmodar en medarbetare i en studieintervju, på grund av sina relationer till Kutin.

Inför den olämpliga behandling som hans medarbetare utförde stod han handlingsförlamad. Han visste om det, täckte det och ska själv ha utsatt för olämplig behandling. Enligt studien sparkade han in dörrar, utdelade fysiska överträdelser mot barn och hotade dem. En medarbetare uttryckte det så: Ledaren hade "licens till fysiska överträdelser".

Under hans regim ska fixeringen av barn, alltså det våldsamma fasthållandet och nedtryckandet av en eller flera vuxna, ha varit pedagogisk konsensus — även detta dokumenterades hundratals gånger.

Modiga kollegors försök att uppmärksamma sin överordnades beteende misslyckades. Den som gjorde motstånd kände bychefens makt. Ingen ska ha haft tillräckligt mod att offentliggöra detta, citeras en pedagog i studien. "När något inte passade honom, då gjorde han processen kort med folk. (...) Ju längre han var i byn, desto mer narcissistisk och kolerisk har han blivit."

Hans system började först 2020 att vittra sönder. Återigen kom impulsen utifrån.

Ett tidigare barnbybarn anklagade byledaren för olämpliga handlingar i fritidslägret i italienska Caldonazzo. Han polisanmäldes och tjänstefriades av SOS Barnbyar. I brist på bevis kom det inte till någon rättegång mot honom. Väl dock mot hans tidigare skyddsling, som han anmälde för förtal. Rättegången vann ledaren i första instans, domen upphävdes dock i andra instans. "Bevisläget räckte inte för en fällande dom", säger en talesperson för Oberlandesgericht Graz på Falter-förfrågan.

Sitt jobb var byledaren ändå av med. Officiellt för att han brutit mot interna riktlinjer.

Förundersökningarna skakade om de ansvariga. Tidigare medarbetare anmälde sig, ett anonymt brev med nya anklagelser nådde organisationen. Även bilderna i oskyddat tillstånd på den pedagogiska ledarens laptop kom åter på tapeten. Åklagarmyndigheten Klagenfurt utredde anklagelserna, som deras talesperson Markus Kitz bekräftar gentemot Falter. Till ett åtal kom det inte. Åklagarmyndigheten lade ner förfarandena.

Delstaten Kärnten införde i maj 2020 ett tillfälligt mottagningsstopp. De omhändertagna barnens välbefinnande skulle säkerställas, nya barn fick inte längre komma till Moosburg. Utåt sipprade inget av detta ut.

Den nya verksamhetsledningen Syd, Heidi Fuchs, ville bearbeta anklagelserna om olämplig behandling i Moosburg och initierade i april 2020 en studie. Tre månader senare gav hon tillsammans med SOS Barnbyars verkställande direktör Elisabeth Hauser i uppdrag åt Institutet för mans- och genusforskning Graz att genomföra undersökningen.

Men istället för att äntligen städa upp lade de ansvariga studien i byrålådan. "Inledningsvis hade jag det ärliga intrycket att det skulle finnas en beredskap att ändra på saker", säger studieförfattaren Elli Scambor på förfrågan från Falter. Hon kunde till och med presentera resultaten för ledande medarbetare. Men hoppet om en strukturell förändring varade bara kort. Redan snart försvann studien på en krypterad hårddisk.

Trots allt: Hos några medarbetare vid SOS Barnbyar orsakar mörkläggningen kritik. I interna dokument, som föreligger Falter, beklagar en pedagog intransparensen och den bristande viljan till bearbetning på alla nivåer. En annan medarbetare anklagar den verkställande ledningen i samtal med Falter för passivitet. "Den verkställande ledningens reaktion var mycket otillfredsställande. Åtgärderna var kosmetiska. I stort ville man inte ändra något", säger han.

"Studien var en del av en omfattande bearbetningsprocess, tjänade den interna analysen och var inte avsedd för en extern publicering", heter det i ett skriftligt ställningstagande från SOS Barnbyar på förfrågan från Falter. Och vidare: "Insikter från studien (...) visar att på platsen Moosburg har fel begåtts och vi kunde inte alltid garantera skyddet av barn fullständigt."

Studiens resultat ska ha delats med de ledande medarbetarna på platsen och "influtit i omfattande åtgärder för vidareutveckling på platsen". Man har "gottgjort försummade anmälningar", skiljt sig från ledande medarbetare och bearbetat anklagelserna. I Moosburg ska strukturella förändringar ha genomförts och nya omsorgsformer ha utformats. "I SOS Barnbyars namn ber jag alla drabbade, som har lidit, om ursäkt", säger verkställande direktör Annemarie Schlack.

På institutionell nivå har däremot lite skett. En viktig rekommendation från studien, ett öppet umgänge med händelserna i Moosburg, har inte genomförts, säger medarbetare. Här gör SOS Barnbyar precis det som studien varnar för: Institutionen hemlighåller sina misstag och håller tillbaka information, förmodligen av rädsla för image- och donationsförlust, inför de egna medarbetarna.

Den totala intransparensen, som i Moosburg-studien identifieras som härd för olämplig behandling, förvandlar barnbyn och dess där placerade familjer till slutna system. Ingen fick veta vad som hände bakom de till synes hela fasaderna.

Blandningen av strikta, patriarkala hierarkier, överbelastning, den bristande möjligheten att utan fara anmäla övergrepp, och en pedagogik som bygger på behärskning, gjorde vardagen för barnen till tortyr. Moderna pedagogiska koncept och riktlinjer fanns "bara på papperet", som studien belägger. I praktiken slog de inte igenom.

Dessa tvivelaktiga strukturer i barnbyarna är sedan länge vetenskapligt belagda. Egentligen borde organisationen sedan åratal vara sensibiliserad. Historikern Horst Schreiber undersökte 2014 — också på uppdrag av SOS Barnbyar — den olämpliga behandlingen i byarna från 1950 till 1990. Hans slutsats: De patriarkala byarna gynnar psykisk, fysisk och sexualiserad olämplig behandling. Vid hanteringen av anklagelser kunde ett "stort oförmående" hos SOS Barnbyar konstateras. De drabbade troddes i många fall inte på, skulden söktes hos offren, avslöjare fick inget stöd och upplevdes som en börda.

Hur kunde allt detta hända? Varför utsattes barnen i Moosburg under så många år för olämplig behandling? Varför ingrep inte barn- och ungdomshjälpen? Och varför hjälpte delstaten Kärnten, enligt lag förpliktad att kontrollera byarna, inte barnen ur deras nödsituation? Enligt studien bidrog myndigheterna till "att systemet av olämplig behandling i SOS-Barnbyn Moosburg kunde bestå under lång tid". Dessa grava anklagelser torde också komma att få ett politiskt efterspel.

För åtminstone i fallet med en våldsam barnbymoder tillät "inblickar i skriftväxlingen" slutsatsen att det varken från delstatsregeringens fackavdelning — avdelningen för barnskydd/barn- och ungdomshjälp — eller från barnbysidan bearbetades öppet. En medarbetare beskriver myndighetens frånvaro så: "Fackavdelningen var som dimma och tog inte sitt ansvar."

Delstatens barn- och ungdomshjälp har under åratal förbisett missförhållandena. Den ska först "år 2020 ha satts i kännedom därom", som det heter i ett ställningstagande. Skyddet av de berörda barnen kunde "vid den dåvarande tidpunkten inte omfattande" garanteras. Någon skulderkänning är det inte.

Myndigheten tvättar sig från ansvar gentemot barnbyn. Att det inte kom till några anmälningar till barn- och ungdomshjälpen var "pedagogiskt felbeteende". Efter att anklagelserna blev kända ska barn- och ungdomshjälpen ha evaluerat sig själv. Ett misslyckande av de egna kontrollmekanismerna medger myndigheten inte. SOS-Barnbyn Moosburg ska likaledes ha granskats. Patriarkala ledningsstrukturer, föråldrade pedagogiska koncept, bristande fackliga standarder och en otillräcklig transparens ska ha lett till den olämpliga behandlingen av barnen.

Apropå transparens: Delstatsmyndigheten, den kontrollinstans som ska övervaka barnens bästa i Moosburg, har över huvud taget inte Moosburg-studien.